Som ni säkert har förstått är jag väldigt förtjust i min fina häst och ibland så gör han mig ännu varmare om hjärtat än vanligt.
Som idag när han var bästa ”lekpappan” åt en pytteshettis i Olofs ridhus.
Ett litet barn skulle rida lite samtidigt som jag red fram och ponnyn, som är en fd lektionshäst ville hela tiden springa till Vicke så det var svårt att styra den pga detta.
Så jag bad barnet att helt sonika trycka upp ponnyn i häcken på Vicks och så kunde hon både trava och galoppera utan bekymmer medan Vicke gick så samlat och fint framför.
Flickan tackade så artigt efteråt och jag blev som många gånger förut stolt över min häst som man kan göra så mycket roligt med!
Jag vet att hans förra ägare lät barn rida på honom så han är van sedan länge 
.
Så det blev guldstjärna redan innan lektionen och ännu en efteråt- min känsla var jättefin under hela passet.
Har de senaste veckorna konstaterat att just Olofs ridhus är det stället där Vicke går bäst och liksom kommer till ro direkt och det har mindre med Olof att göra för han går jättebra från första steget, dvs långt innan Olof ens ÄR i ridhuset.
Hemma har vi ju den berömda kortsidan med halmen där han spänner sig ständigt (liksom 9 av 10 hästar men det hjälper ju inte mig) även om han ”så klart” går bra på hemmaplan också.
Men Olofs ridhus är alltså tydligen favoritplatsen (hans utebana inte så mycket) och detta är mest bra men lite ”missvisande” också.
För även om det är bra att vi får ut maximalt av träningen så måste jag berätta för Olof att det han ser ändå är ”Vicke at his best” så att han liksom inte tror att hästen alltid går så för i skenet av det skulle tex våra tävlingsresultat te sig väldigt konstiga.
Men det är det jag strävar efter nu; samma känsla var jag än är som i Olofs ridhus; det är målet !