Mitt flöde (observera ordvitsen) på sociala medier översvämmas just nu av kommentarer från alla håll i Sverige där hästägare ondgör sig över regn och den lera som följer i dess spår (ännu en ordvits).
Så länge Vickes ben ser ut som på bilden ovan, tagen efter hagintag och innan avfärd till Nina känner jag stor tacksamhet och inte blev det sämre av ett jättefint pass hos den sistnämnda.
Vi fortsatte med samma övningar som sist; piruetter ur piaff, slutor i trav och galopp och öppna i trav.
Jag märker hur mina egna krav ökar och också hur jag blir mer och mer medveten om småsaker som brister och som jag har nämnt tidigare vet jag numera ganska ofta precis vad Nina ska ”klaga på” innan hon hinner säga orden.
Väldigt bra när känsla och hur det ser ut går hand i hand; tänkte faktiskt skriva ett eget inlägg om det.
Dagens ”wow” blev när jag skulle rida samlad skritt och hade Vicke så på bakbenen och fokuserad att han nästan piafferade och ville piaffera för nästan ingen skänkelhjälp alls.
Piaff har allrid varit hans paradnummer, absolut men ”som en cirkuskonst” som Nina kallade det och inte ärligt för skänklarna.
Medan han tidigare lätt piafferade väldigt bra om man gav honom några lätta toucheringar med spöt så var han fullständigt opåverkad av hur mycket man än tryckte/ klämde med skänklarna och som vi alla vet är det inte tillåtet att tävla med spö i Sverige så den cirkuskonsten hade jag inte någon större nytta av…
Att lyssna på skänklarna i alla lägen är ungefär en miljon gånger mer värt och som ni vet en av våra akilleshälar på tävling.
På tal om något helt annat och eftersom jag skrev om scones igår fick jag nyss ett recept på ett annat lättlagat bröd från en läsare; det kan ni läsa om (och prova) här!